Hunden är en människas bästa vän.
Du ligger där i din säng och är livrädd. Ingen annan än du är hemma i det stora huset. Klockan har precis slagit 03.00. Det är sent, du borde egentligen sova men det går inte. Alla små ljud som man inte lägger märke till på dagen blir tusen gånger högre. Väggarna knakar och frysen slår till i höga ljud. Du vet vad det är för ljud men det spelar ingen roll du är livrädd iaf. Det känns overhört mesigt att sitta i sängen och vara rädd för ingenting, men det är du.
Plötsligt hör du hur trappan knakar till och det är någon som kommer upp för den mot ditt rum somm ligger precis framför uppgången. Du fryser till, vågar inte röra dej och lyssnar skarpt. Miljontals av tankar flyger runt i huvudet och de åter kommer till det där för 4 år sedan. Tänk om det är samma sak igen? Tänk om det är någon som kommer upp för trappan, vad ska jag göra?
Fotstegen tystnar och du ser hur dörren sakta skjuts upp. Nu är du livrädd, tänker: att om jag ligger blixtstilla kommer den som gått upp för trappan inte se mig.
Du tittar försiktigt upp och ser inte någon i dörröppningen, den är tom. Vad är det här? Spöken? Sakta sätter du dig upp och tittar ner på golvet vid dörren... Vem är där?
Det första dina ögon möts av är en liten fluffiga hund som vinglar fram av trötthet, din hund. Dina andetag lättnar och du bli lungnare. Hunden vinklar fram till sängen och du klappar lite med handen och säger: "Kom, hopp upp." Men egentligen menar du: "Hoppa upp! Snälla! Jag är rädd!". Vovven hoppar upp och kryper nära intill dig. Du lägger dig ner och känner värmen, hundens lugna andetag och den mjuka pälsen mellan dina fingrar.
Nu är du inte rädd längre. Ljuden från nedevåningen låter fortfarande men du lyssnar inte. Allt knakande och alla spöken får göra vad de vill du bryr dig inte. För nu är du inte ensam längre. Du känner dig trygg. Nu kan du sova.
Plötsligt hör du hur trappan knakar till och det är någon som kommer upp för den mot ditt rum somm ligger precis framför uppgången. Du fryser till, vågar inte röra dej och lyssnar skarpt. Miljontals av tankar flyger runt i huvudet och de åter kommer till det där för 4 år sedan. Tänk om det är samma sak igen? Tänk om det är någon som kommer upp för trappan, vad ska jag göra?
Fotstegen tystnar och du ser hur dörren sakta skjuts upp. Nu är du livrädd, tänker: att om jag ligger blixtstilla kommer den som gått upp för trappan inte se mig.
Du tittar försiktigt upp och ser inte någon i dörröppningen, den är tom. Vad är det här? Spöken? Sakta sätter du dig upp och tittar ner på golvet vid dörren... Vem är där?
Det första dina ögon möts av är en liten fluffiga hund som vinglar fram av trötthet, din hund. Dina andetag lättnar och du bli lungnare. Hunden vinklar fram till sängen och du klappar lite med handen och säger: "Kom, hopp upp." Men egentligen menar du: "Hoppa upp! Snälla! Jag är rädd!". Vovven hoppar upp och kryper nära intill dig. Du lägger dig ner och känner värmen, hundens lugna andetag och den mjuka pälsen mellan dina fingrar.
Nu är du inte rädd längre. Ljuden från nedevåningen låter fortfarande men du lyssnar inte. Allt knakande och alla spöken får göra vad de vill du bryr dig inte. För nu är du inte ensam längre. Du känner dig trygg. Nu kan du sova.
Kommentarer
Trackback
