Albin Jameson

Du blir kallad naiv, tönt och massor med andra ord. De säger att du borde växa upp och leva i verkligheten. Livet är inte så underbart, livet är hårt. Det finns bara ett rätt sätt att se på de. Man kan inte göra som man vill utan man måste göra det på de (såkallade) rätta sätten. Men du vet att det inte finns några rätt och fel. Du lever i den naiva världen, som dom kallar den, du är en av de få som kan se bortom den hemska verkligheten, som alla kallar det, och se vad som finns bakom. Livet är ska inte vara svårt utan det ska vara lätt. Du älskar ditt liv och uppskattar all de små sakerna som finns i det. Livet är underbart.

Andra ser dig som konstig. De säger att om du inte börja inse vad livet egentligen innebär kommer du fara illa. Men du vänder ryggen till. Du vet att det är dem som kommer fara illa, riktigt illa, om dom inte inser glädje som finns i livet. Den glädje som så många har glömt bort bara för de är så fokuserade på allt de onda. Du har den glädjen och vill förmedla den vidare men det är riktigt svårt.
Vad gör man om människor inte vill inse livets gåva? Vad gör man när man ser människor borra ner sig i djupa hål som dem förmodligen aldrig kommer komma upp från? Det finns inget att göra. De måste själva lära sig vad dem älskar. De måste själva vara lite naiva och inse att världen inte är så hemsk som alla säger. För om man inser glädje kan man förmedla den vidare och hjälpa de som har blivit rånade på sin glädje, på sitt liv. De som lever i ondskan som andra människor har skapat. De är dem man kan hjälpa och inte dem som vägrar att se.

De vet du.
Livet är en gåva med glädje som vissa inte vågar se.
Du vet allt.

Du älskar ditt liv.

 

Himmelen är klarblå, inte ett enda litet moln syns till. Det gör så att solen kan stråla över himmelen och värma hela landet och även dig. Du går barfota på den lilla grusvägen som du hamnade på av en ren slump med gladiatorsandalerna i handen. Stenarna skär in i fötterna men det gör inte alls ont, det känns bara lite. Varma vindar blåser förbi och fångar upp ditt hår, det är skönt. Det hörs knappt några ljud allas, bara några fåglar och några barn som skrattar långt bort i fjärran. Du känner dej fri, du känner dig varm, du känner dig lycklig.

Plötsligt längre fram ser du en människa komma. Du känner igen gestalten men inte förens personen är cirka tio meter bort ser du vem det är. Ni går emot varandra snabbt men samtidigt så sakta. Ditt hjärta fylls av lycka och din mun slutar inte le. När ni möts kramar han dig samtidgt som han lyfter upp dig så dina fötter dinglar några centimeter från marken. Du tittar i hans ögon, de vackra bruna ögonen. Du älskar honom.

Ni går hand i hand längst den lilla grusvägen. Andas in den luften, låter solen värma er och låter friheten strömma. Snart går solen ner. Ni är lyckliga. Ni älskar varandra.

Something you didn't know, right?

Du ligger där i din säng och är livrädd. Ingen annan än du är hemma i det stora huset. Klockan har precis slagit 03.00. Det är sent, du borde egentligen sova men det går inte. Alla små ljud som man inte lägger märke till på dagen blir tusen gånger högre. Väggarna knakar och frysen slår till i höga ljud. Du vet vad det är för ljud men det spelar ingen roll du är livrädd iaf. Det känns overhört mesigt att sitta i sängen och vara rädd för ingenting, men det är du.

Plötsligt hör du hur trappan knakar till och det är någon som kommer upp för den mot ditt rum somm ligger precis framför uppgången. Du fryser till, vågar inte röra dej och lyssnar skarpt. Miljontals av tankar flyger runt i huvudet och de åter kommer till det där för 4 år sedan. Tänk om det är samma sak igen? Tänk om det är någon som kommer upp för trappan, vad ska jag göra?
Fotstegen tystnar och du ser hur dörren sakta skjuts upp. Nu är du livrädd, tänker: att om jag ligger blixtstilla kommer den som gått upp för trappan inte se mig.

Du tittar försiktigt upp och ser inte någon i dörröppningen, den är tom. Vad är det här? Spöken? Sakta sätter du dig upp och tittar ner på golvet vid dörren... Vem är där?

Det första dina ögon möts av är en liten fluffiga hund som vinglar fram av trötthet, din hund. Dina andetag lättnar och du bli lungnare. Hunden vinklar fram till sängen och du klappar lite med handen och säger: "Kom, hopp upp." Men egentligen menar du: "Hoppa upp! Snälla! Jag är rädd!". Vovven hoppar upp och kryper nära intill dig. Du lägger dig ner och känner värmen, hundens lugna andetag och den mjuka pälsen mellan dina fingrar.
Nu är du inte rädd längre. Ljuden från nedevåningen låter fortfarande men du lyssnar inte. Allt knakande och alla spöken får göra vad de vill du bryr dig inte. För nu är du inte ensam längre. Du känner dig trygg. Nu kan du sova.